Avelsplan

»Avelsplanen (pdf-fil)

AVELSPLAN

Plan för avel med får av rasen Svensk Finull, Föreningen Svenska Finullsfår

Föreningen Svenska Finullsfår

Föreningen är rasförening för enskilda och företag med intresse för det svenska finullsfåret.

Föreningen startades 1988 i Värmland. Initiativtagare var Marilyn Sundqvist, Kjerstin Jonsson och Kjell Andersson.

Det ursprungliga syftet med föreningen var att säkra tillgången på avelsbaggar. Föreningen har sedan utvecklats till en rasförening för det Svenska Finullsfåret och är sedan år 2000 medlem i Svenska Fåravelsförbundet med rätt till representation vid fåravelsförbundets årsstämma.

Föreningens ändamål är enligt stadgarna

att   säkra finullsrasens framtid i dess ursprungliga miljö (s.k. in situ bevarande),

att   utan att ge avkall på rastypiskhet och rasens särart, utveckla rasens

värdefulla egenskaper,

att   hålla finullsaveln fri från inblandning av andra raser,

att   erbjuda grundläggande utbildningar med anknytning till finullsfåret och

finullsaveln,

att   bevaka och främja medlemmarnas rättigheter och intressen, i egenskap av

finullsintressenter, på nationell och internationell nivå,

att   skapa kontakter mellan medlemmarna och mellan dessa och andra

intressenter av finullsfåret,

att   samverka med andra fårintressenter, organisationer och myndigheter för en

stark svensk fårnäring förankrad i det svenska samhället.

Föreningen hade från start 84 medlemmar och medlemsantalet ökade till som mest c:a 250 men har de senaste åren sjunkit och var 2012 162. Skälen till nedgången är flera. Medlemstapp har drabbat  ett stort antal ideella föreningar de senaste åren. Nedgång i ekonomin har gjort sitt. Medlemmar med flera raser och uppfödning av korsningslamm har valt att avstå medlemskap. Många äldre medlemmar har upphört med sin verksamhet och nyrekryteringen har inte kunnat svara upp mot bortfallet.

I en stadgeändring, fastställd av årsmötet 2012, avskaffades det traditionella familjemedlemskapet. Tidigare räknades ett traditionellt familjemedlemsskap som en medlem, men med två röster. Nu kan till en medlem knytas en namngiven familjemedlem till reducerad avgift (beroende på lägre kostnad för föreningen, bl. a. färre utskick och gemensam föreningstidning). Denne medlem har rösträtt vid föreningens årsmöte och är fullvärdig medlem och skall därför också redovisas som sådan. Antalet medlemmar 2012 blir med sådan  redovisning 208.

Rasen Svensk Finull

Rasen har sitt ursprung i det nordeuropeiska kortsvansade lantrasfåret. Fram till

1500-talet var lantras den enda fårrasen i landet. Dess ull med fin bottenull och grov täckull svarade mot allmogens behov. De högre stånden önskade emellertid kläde av finare typ. Myndigheterna anammade detta och med början med Gustav Vasa beordrades import av får med finfibrig ull, en beordran som återkom mer eller mindre regelbundet under 300 år i avsikt att utrota ”det skadelige swenske fårslaget”. Detta misslyckades dock, allmogen behövde sitt lantrasfår och gruppbetäckning med ”springgumsar” omöjliggjorde renavel av nya raser utanför de statliga fårgårdarna, de s.k. schäferierna.

Fåraveln hade sin största omfattning, 1,6 miljoner får, på 1870-talet men minskade sedan kraftigt. Till den uppblomstrande textilindustrin importerades billig ull, och inte minst bomull, och på grund av den likaledes uppblomstrande mejeriverksamheten byttes gårdarnas får ut mot kor. Vid 1:a världskriget fanns c:a 600000 får, många uppblandade med importraserna. Någorlunda opåverkade lantrasfår fanns efter kriget bara på Gotland, i Bohuslän och från Värmland upp mot södra Lappland. Efter kriget började några entusiaster, med olika utgångspunkter, att intressera sig för lantrasullen. De bildade 1922 ”Klubben för svenska lantrasfåret” med Lennart Wålstedt som ordförande. Familjen Wålstedts spinneri i Dala Floda blev ett begrepp inom hemslöjden och bidrog därmed till att väcka intresse för lantrasfåret.

I Riksstamboken fördes på 30-talet alla lantrasfår under samma ras. En uppdelning på ulltyper gjordes 1935 och från 1936 fördes lantrasfåren i stamboken under tre ulltyper, päls, rya och finull. Pälstypen separerades 1971 till en egen ras och övriga lantrasfår fördes samman till ”vit lantras”. Fårkontrollen tog 1976 över härstamningsregistreringen av får.

Under1930- och 40-talet gjordes upprepade importer av finsk finull och finullsfåret blev då av många betraktat som finskt.

Från 1950-talet har lantrasfåren använts till korsningar med köttfår för att höja produktiviteten hos dessa. Antalet lantrasfår sjönk åter kraftigt.

På 1980-talet tog intresset för de finulliga lantrasfåren fart igen. Nya importer gjordes från Finland. Svenska Finullsföreningen som bildades 1988 kunde dock visa att de svenska finullsfåren, genetiskt, mycket lite påverkats av importerna och 1995 upptog Jordbruksverket Svensk Finull som ras i förteckningen över svenska husdjursraser och från 1998 berättigade rasen till miljöstöd.

Rasen ökade nu kraftigt i antal till 2008 då det fanns nästan 5200 djur i renrasig avel. Därefter har en succesiv tillbakagång skett och 2012 var antalet renrasiga avelsdjur drygt 3600.

Finullsfåret finns i hela landet men har sin största utbredning i södra och mellersta Sverige.

Avelsplan 

1. Identitetsmärkning 

Identifiering och registrering av djur skall ske enligt de regler som finns i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:14) om märkning av, och

registrering av, får och getter samt de kompletterande regler för härstamnings-registrering som gäller för officiell kontroll. Med härstamning avses identitets-

uppgifter om djurets förfäder i minst fyra generationer. Ansvarig för härstam-ningsregistreringen är Svenska Fåravelsförbundet. 

2. Djurmaterial 

Rasen Svensk Finull

*Historik

Se ovan.

* Rasbeskrivning

Rasen kännetecknas av hög fruktsamhet, goda moderegenskaper och hög mjölk- produktion. Temperamentet är livligt. Finullsfåret har en mjuk, glansig och silkig, finfibrig och finkrusig ull, med mycket liten skillnad mellan täck- och bottenull, i de tre färgvarianterna vitt, svart och brunt. Vita fläckar kan förekomma hos färgade djur. Två ulltyper förekommer, gobeläng- och finull. Gobelängull skall ha 5 krus eller färre per 3cm och finull skall ha 6 krus eller fler per 3 cm. Jämnhet i krusning och längd i hela ullfällen är önskvärd liksom en fibergrovlek på 15-25my. Dödhår och märghår får ej finnas. Finullsfåret har ullfritt huvud och ullfria ben. Huvud och ben är glansiga. Noslinjen är rak eller något konvex. Öronen är små och tunna, inte köttiga eller nedhängande. Svansen är kort, bred vid basen och smal i spetsen. Svansens nedre del är ullfri. Rygglinjen är rak. Benen är smala och benställningen god och funktionell. Vuxenvikten är för tackor 50-70 kg och för baggar 80-100 kg.

*Population

Populationen var 2012, i renrasig avel, 3.629 djur, 3.334 tackor och 295 baggar. Detta är en minskning med över 1.200 djur sedan 2009. Baggarna utgjorde 8,1 % av populationen vilket är en ökning med 0,8 %. Utöver detta fanns 1.342 tackor i korsningsavel och 90 baggar betäckte tackor av annan ras vilket för baggarna är en minskning på 25% medan antalet tackor är oförändrat. Av totalantalet finullsfår i avel verkade alltså över 28 % i korsningsavel, 2009 var det 25 %.  Den effektiva populationsstorleken, Ne, (populationsstorleken efter hänsynstagande till hon- och handjursfördelningen) är för populationen i renrasig avel 1.084 djur, beräknad enligt formeln för ojämn könsfördelning, och förändringen i inavelskoefficienten, dF, är 0,46 promille, beräknad enligt formeln för beräkning av förändring av inavelskoefficienten i små populationer.

Finullsrasen befinner sig idag i FAO:s hotkategori ”Inte i fara” men minskningen av den effektiva populationsstorleken på mer än 250 djur och ökningen av inavelskoefficienten med nästan 0,1 promille är oroväckande.

Risken för genetisk drift (ansamling eller utarmning av gener) och inavelsdepression är fortsatt mycket låg om man i aveln utnyttjar hela populationen. Vid avel där enbart djur inom en del av populationen utnyttjas ökar driften och inavelskoefficienten avsevärt. Avel begränsad till t.ex. den bruna populationen  ger en sjufaldig ökning av inavelsgraden.

* Besättningar

Antalet besättningar, i renrasig finullsavel, som  2009 var 192 st hade 2012 minskat till 130. Detta stämmer väl överens med minskningen av populationsstorleken. Antalet stora besättningar är fortfarande få.

* Trend

Populationen i renavel, som åren 2004 – 2008 ökade med nästan 15 % per år, har därefter minskat med, i genomsnitt, drygt 8 % per år. Motsvarande minskning ses även av antalet besättningar.

Antalet finullsfår i korsningsavel ökade stadigt fram till 2009 men har sedan legat konstant.

* Inavelsökning

Begränsning i antalet lamm per bagge finns inte. Risken för inavelsdepression i populationen som helhet är som ovan visats låg.

Om ”överanvändning” av enskilda baggar påvisas kan begränsning komma att införas.

* Gentest

Gentest för kontroll av genetiska defekter används inte.

* Bevarandesätt

Bevarandet sker i djurens naturliga miljö, in situ.

3. Mål för aveln och avelsarbetet

*På kort sikt

I förra avelsplanen sattes de kortsiktiga målen till bibehållen, eller helst ökad, effektiv populationsstorlek. Skälet var  att 500 djur ofta anges som den nivå som anses relativt säker för genetisk drift men det finns också studier som visar att denna siffra kanske borde vara upp mot 5.000 djur. Målet nåddes inte, tvärtom har vi fått vidkännas en minskning av den effektiva populationsstorleken. Målet nu blir därför att i första hand vända denna nedgång.

Andelen baggar i populationen var 2009 drygt 7 %. En ökning av andelen baggar skulle öka den effektiva populationsstorleken och målet sattes till 10 %. Inte heller detta mål nåddes men en ökning med nästan 1 % var en förändring åt rätt håll. Hela populationen skall användas i ett gemensamt avelsarbete så att genetisk drift och ökning av inavelskoefficienten i delar av populationen undviks. Rastypiska djur, med lämpliga avelsvärden, bör användas i aveln oavsett föräldradjurens färg/färger.

Kunskapsnivån hos medlemmarna om BLUP Avelsvärdering skall ökas så att avelsvärdena och dess säkerheter kan utnyttjas i bevarandearbetet. Medlemmarna skall stimuleras till att, på ett bevarandebefrämjande sätt, utnyttja avelsvärdena vid val, och inköp, av livdjur.

Säkra avelsvärden kräver omfattande lammönstring och mönstring av god kvalitet samt noggrann datarapportering till Elitlamm.

Avelsvärdering genom lammönstring, och även riksbedömning av avelsbagglamm, skall därför uppmuntras och andelen mönstrande besättningar skall ökas. För att möjliggöra detta måste fler mönstrare utbildas och speciellt viktigt är det att få fram fler rekommenderade mönstrare och att finullsaveln får egen representation i riksdomarkåren.

Ett mål bör också vara att alla besättningar som bedriver renrasig avel med finullsfår skall vara medlemmar i Finullsföreningen och anslutna till Elitlamm Avel och Produktion.

*På lång sikt

Den effektiva populationsstorleken bör på sikt ökas till 2.500 djur vilket, med en baggandel i populationen på 10 %, kräver en fördubbling av populationen till c:a 7.000 djur.

De rastypiska egenskaperna skall bibehållas.

Det är av yttersta vikt att bevara den finkrusiga, finfibriga, silkiga och glansiga ullen. Ullegenskaperna skall förbättras fr. a. hos de bruna djuren. Detta bör ske huvudsakligen genom korsning med vita och svarta djur.

Det är också mycket angeläget att bibehålla brunstvilligheten och en lagom hög fruktsamhet samt de goda modersegenskaperna och den höga mjölkproduktionen.

Förekomst av märg- och dödhår, och andra icke rastypiska egenskaper,  skall avlas bort, dock utan att äventyra den genetiska mångfalden.

Tillväxttakt och köttansättning skall vara sådan att lönsam slaktlammsproduktion är möjlig. För finullsfåret onaturlig tillväxttakt och köttansättning

eftersträvas dock inte. I en svensk undersökning på finullsfår har visats att selektion för högre lammvikt ger högre tackvikt. Ett genetiskt samband finns  mellan tillväxtfaktorer, vuxenvikt och  slaktfettgrupp. Avel för ökad tillväxt/lammvikt ger högre vuxenvikt och högre slaktfettklass.

Medlemmarna skall uppmuntras att väga sina tackor inför betäckning så att avelsvärden för tackvikt kan erhållas. Med dessa, och övriga, avelsvärdens hjälp kan vi kanske så småningom förbättra såväl slaktkropp som slaktvikt utan att riskera att få högre vuxenvikter och/eller högre fettgrupp.

Vi skall dock samtidigt vara medvetna om att dagens slaktpriser sätts av storslakterierna och bygger på utseende och kvantitet och inte på kvalitetsegenskaper som smaklighet och mörhet. Andra avsättningsvägar där dessa kvaliteter premieras bör utnyttjas. Vetenskapliga undersökningar finns som visar positivt samband mellan dessa kvaliteter och lägre tillväxttakt.

4. Val av avelsdjur 

Avelsråd finns inte men införande har diskuterats i föreningen. Avelsdjur väljs av den enskilde besättningsägaren, oftast med ledning av mönstringsprotokoll,

härstamningsbevis och inavelsanalys. Som ovan sagts skall användandet av BLUP avelsvärden uppmuntras.

5. Inavel

Inavelsökning på 1 % anses vara tolerabel och är den nivå som FAO anser rimlig. Svensk Finull ligger betryggande under denna nivå och ambitionen är att den skall pressas ned ytterligare. Beräkning av ökning av inavelskoefficienten görs minst var tredje år i samband med avelsplanerevisionen. Beräkningen görs enligt formeln för beräkning av ökning av inavelskoefficienten i små populationer. 

6. Härstamning

Föreningen arbetar för hög anslutning till officiell fårkontroll och 2011 uppgav 82 % av besättningarna i föreningen att de var anslutna till Fårkontrollen.

Kontrollen sker numera via Elitlamm där registertillgång och säkerhet är reglerad.

För anslutning av ett djur till Elitlamm Avel (f.d. Fårkontrollen) krävs en verifierad härstamning i minst fyra generationer och med minst 93.75% av den

aktuella rasen i djuret som skall anslutas. Samma krav ställer Finullsföreningen, för renrasighet och säker härstamning, på icke kontrollanslutna djur. Föreningen för inget eget register.

7. Rasrenhet

För minimikrav, se punkten Härstamning ovan. Önskvärt är dock 100% finull.

Inkorsning av andra raser är inte önskvärd.

8. Stambok 

Föreningen har ingen stambok. 

9. Hållbart nyttjande

*Förändringar av populationens storlek och sammansättning skall regelbundet,

minst var tredje år, registreras och utvärderas. Populationen bör på sikt  ökas till 7000 – 8000 djur.

* All registrering av djur skall ske inom den officiella fårkontrollen. Föreningen skall verka för hög anslutning till officiell fårkontroll (Elitlamm Avel och Produktion).

* Endast renrasiga djur skall användas i avelsarbetet.

* Baggandelen i populationen skall ökas.

* Största hotet mot hållbart nyttjande är finullsavel där enbart vissa egenskaper värdesätts medan andra, t.ex. ullegenskaper eller rastypiskt utseende, får underordnad betydelse. Finullsföreningen skall verka för att sådan avel inte bedrivs. Vi måste därför kunna erbjuda livdjur av god kvalité inte bara till finullsbesättningar utan även samarbeta med andra besättningar som önskar nyttja finullsfårets goda egenskaper.

*En förutsättning för ett in situ bevarande är ett ekonomiskt utbyte av fårhållandet.

Ull, kött och skinn är de traditionella inkomstkällorna i fåravel. Alla tre kan utnyttjas hos finullsfåret som dessutom har flera andra kommersiellt utnyttjbara egenskaper. Genom sin förmåga att utnyttja naturbetesmarker är det en god landskapsvårdare, det har hög fruktsamhet och förmåga att lamma året runt, det har hög mjölkproduktion och goda moderegenskaper.

Finullsfårets mest specifika egenskap är den finfibriga och mjuka ullen i tre färger, vitt, svart och brunt. Bra finullsull efterfrågas inte bara av spinnerier och karderier utan även av konsthantverkare och hemslöjdare. Högkvalitativ ull betalas bra. Speciellt kunnande krävs dock för att kunna utnyttja denna resurs. Man måste kunna bedöma ullen och välja rätt avelsdjur. Ullen måste klippas rätt och i rätt tid, den måste omhändertas, sorteras, rensas och förpackas rätt.

Föreningen bidrager här med kurser i mönstring, ullkunskap och klippning.

Den långsamma tillväxten hos finullsfåren, speciellt på naturbeten, ger ett finfibrigt, mört och smakfullt kött.  Denna kvalitet måste vi lära oss att bättre utnyttja.

De mjuka och behagliga skinnen, i sina naturliga färger, är eftertraktade bl.a. som babyskinn. Fläckiga djur, som inte lämpar sig för ullproduktion, kan istället utnyttjas för produktion av efterfrågade fläckiga skinn.

Den höga fruktsamheten, åretruntlamningen och moderförmågan är eftertraktade av uppfödare av korsningslamm och för att upprätthålla en hög livdjurs-försäljning, och som ovan sagts motverka ensidig avel, måste vi hitta samarbetsvägar med dessa uppfödare.

* Djur med ärftliga defekter, t.ex. över- underbett, benfelställningar, kryptorkism och liknande skall inte användas i avel.

* Smittsamma sjukdomar skall uppmärksammas. Anslutningen till MV-programmet är hög men bör kunna höjas ytterligare. Medlemmarna skall också uppmanas att i ökad omfattning ansluta sig till övriga bekämpningsprogram.

* Alla livdjur, som avses användas i renrasig finullsavel, bör mönstras av godkänd mönstrare enligt finullsföreningens mönstringsinstruktioner och andelen riksbedömda avelsbaggar skall ökas.

* Ullprover för OFDA-analys rekommenderas från samtliga avelsbaggar.

Ullprovtagning från övriga livdjur skall uppmuntras.

* Nära släktskapsparningar skall undvikas för att inavelsgraden skall hållas så låg som möjligt3

10. Uppföljning

Avelsplanen följs upp och revideras regelbundet, minst var tredje år.

Finullsföreningens avelsplan, i sin nuvarande utformning, utarbetades 2010 av Leif-Åke Åkesson i samarbete med dåvarande styrelsen och i enlighet med Jordbruksverkets ”Riktlinjer för avelsplan för hotade husdjursraser”.

Planen, som godkändes av Jordbruksverket 2010-06-22, var giltig till 2012-12-31. Den har nu, i samarbete med nuvarande styrelsen, av Leif-Åke Åkesson, reviderats och i sin nya version antagits av styrelsen 2013-10-15.

Svenska Finullsföreningen 2013-10-15

…………………………………………..

Vilja Höjer

Ordförande

Planen är godkänd av Jordbruksverket och gäller till och med 31 december 2017.