Om finullsfåret

Finullsfåret är en svensk lantras, vilket innebär att det anpassats till vårt klimat under lång tid. De tål vinter och kyla bra, och lammen växer till sig på enbart bete – i regel behöver de inget extra kraftfoder för att bli slaktmogna under hösten om de fötts på våren. Lammen växer bäst om de får gå på ett riktigt bra bete så som vallåterväxt eller liknande efter att man skiljt av dem. De vuxna tackorna är duktiga på att hitta foder i naturen, så de behöver inte gå på en vall utan klarar sig bra på natur- och skogsbeten, och de är även duktiga på att lära lammen att beta. Det är relativt små tackor (vuxenvikt ca 50-70 kg) vilket gör att de inte kräver så mycket (vinter)foder, och det blir ofta många ungar per tacka, snittet ligger på ca 2,7 ungar, vilket innebär att det blir hög köttavkastning per tacka och kilo foder. Lammen blir naturligtvis inte lika storvuxna som de klassiska köttrasfåren, men i gengäld blir det ett väldigt välsmakande och fint marmorerat kött.

Det naturliga för finullsfåren är att betäckas på hösten och lamma på våren, då får tackorna beta färskt frodigt gräs när de precis har lammat och både lamm och mammor behöver mycket mat. Då växer ungarna bra på bara modersmjölk (de har väldigt hög mjölkproduktion eftersom de får så många ungar) och bete. En egenskap som finullsfåren har är dock att de kan bli dräktiga året runt, så man kan välja att ha betäckning och lamning när det passar ens egna önskningar. Möjligen kan detta anses vara en nackdel jämfört med andra lantraser som börjar brunsta först under hösten och därför kan gå med bagge under hela året utan att det blir lamm när som helst. Men å andra sidan, när man själv styr över när man släpper in baggen till tackorna vet man ju när lamningen blir.

Finullsfåret kännetecknas av att de får många ungar och att de är fantastiska mödrar. Det är inte alldeleds ovanligt att de får fyra-fem stycken i en kull. Många tycker att det är en viss tjusning i det, att mammorna klarar av att hålla ordning på och tar hand om alla ungarna så bra, medan andra tycker att det ofta blir problem, lammantalet är den kanske vanligaste kritiken mot finullsfåren. Det kan bli en del krångel vid lamningen och därför behövs lite extra vakt under lamningstiden och man kan behöva stödutfodra/nappa de ungar som är minst i kullen om de är många. Man bör också tänka på att ge det bästa grovfodret (högsta näringsinnehållet) under högdräktigheten och digivningsperioden.

Det är ett väldigt trevligt och socialt djur, de är personliga och man lär snabbt känna de olika individerna. De är nyfikna av sig och kommer gärna fram och hälsar och tittar intresserat på medan man arbetar med något i stallet. Deras relativt lugna humör i kombination med att de är så lätta att få tama gör dem väldigt lättskötta – de springer inte iväg och blir oroliga för minsta lilla.

Som kanske hörs av namnet är det en utpräglad ull-ras. De har en glansig, finkrusig och väldigt mjuk ull som är härlig att ha i plagg nära huden utan att den sticks. Ull som inkomstkälla är på frammarsch i Sverige idag, det finns flera nystartade mindre spinnerier (och även ett antal gamla) som köper in ull – och just finullen brukar vara den man får högst ersättning för. Ullen är också fantastiskt till hantverk, både att spinna och tova av. Såklart blir även skinnen underbart mjuka, de är perfekta att ha som baby-skinn, men passar även till att ha i soffan eller att sy av.