Finullsfårets historia som egen ras är av sent datum, ända in på 1970-talet betraktades de svenska lantrasfåren som en ras. Finullsfårets historia blir därför, till största delen, de svenska lantrasfårens gemensamma historia.
Fram till början av 1500-talet var olika typer av lantrasfår de enda som förekom i landet. De hade med stor sannolikhet gemensamt ursprung i det som kommit att kallas det nordeuro-peiska kortsvansfåret. Dessa får hade varierande ulltyper bestående av dels finfibrig botten-ull, dels grov täckull. Denna ull tillgodosåg allmogens behov av mattor och plädar och av vadmal till slitstarka vardagskläder. Finare kläde, som efterfrågades av de högre stånden, bl.a. som betalningsmedel, kunde inte produceras av den inhemska ullen. Gustav Vasa beordrade då import av “rumpefår”, med vilket han avsåg långsvansade tyska och engelska får med finfibrig ull. Nu inleddes en import av finulliga får, som med varierande intensitet skulle pågå i över 300 år. Myndigheternas avsikt, att utrota “det skadelige swenske fårslaget” misslyckades dock, allmogen behövde sin slitstarka ull och den fria gruppbetäckningen med “springgumsar” omöjlig- gjorde renavel av nya raser utanför de statliga fårgårdarna, schäferierna.
Den svenska fåraveln hade sin största omfattning på 1870-talet med c:a 1,6 miljoner får. Av flera anledningar minskade nu fårhållandet. Textilindustrins framväxt medförde en omfattande import av billig ull och inte minst av bomull. Mejeriverksamheten fick, efter Pasteurs upptäckt av värmebehandlingens betydelse för hållbarheten hos mejeriprodukter, ett kraftigt uppsving och många får byttes ut mot kor. 1914 fanns i landet c:a 600.000 får, många uppblandade med importraserna. Någorlunda opåverkade lantrasfår fanns efter 1:a världskriget bara på Gotland, i Bohuslän och från Värmland genom Dalarna upp mot södra Lappland.
Redan under kriget återuppväcktes intresset för lantrasullen. Axel Nilsson, chef på Rhöska Konstslöjdmuséet i Göteborg, hade observerat att den lyster som fanns i gamla rya- och flossamattor inte fanns i den samtida ullen. Han fick 1915 tips av Emma Zorn om en ursprunglig lantrasbesättning i Skattungsbyn. 15 djur av denna besättning inköptes och placerades hos landshövdingefrun Maria Mannheimer på Nedre Tjöstelseröd i Bohuslän. Samtidigt fanns i Dala-Floda ingenjör Lennart Wålstedt med ett brinnande intresse för får och ullhantering. Han såg i dessa, nyupptäckta, ursprungliga lantrasfår det grundmaterial han behövde för att utveckla sina idéer och han cyklade runt i Dalarna och köpte lämpliga får till sin lantrasbesättning. Han och Maria Mannheimer tog 1920 initiativet till Lantrasklubben som bildades 1922. Wålstedts intresse var ull och hans mål var att förse det spinneri han, och sonen Lars, startade i Dala-Floda med lämplig ull av såväl gobeläng‑, rya- som finullstyp. För att nå målet provade han olika korsningar och från 1925 till 1939 hade han i sin lantras-besättning korsat in leicester, spelsau, karakul, finsk finull och gotländska pälsfår. Han räddade själv ingen ras men det garn han producerade blev ett begrepp inom hemslöjden och hans spinneriverksamhet, hans ullkunnande och hans entusiasm fick en enorm betydelse för lantrasfårets vidareexistens och till vars räddning han därigenom starkt bidrog.
Alla av lantrasens ulltyper utsattes, dock i varierande omfattning, för denna “förbättrande” inkorsning. Inte heller besättningen på Tjöstelseröd undgick korsningsödet. Fåren av finullstyp korsades fr.a. med finulliga får från Finland. Detta var grunden till uppfattningen att finullsfåret hade finskt ursprung. Den första större importen skedde 1938 till Tvilligsta lantmannaskola i Ångermanland. Fler importer skedde, bl.a. av Erik Sjödin som i sin bok Får, 3:de upplagan 1974 fortfarande uppger att finullsfåret var av finskt ursprung. Håkan Hallander behandlade inte finullsfåret i sin bok “Svenska Lantraser” 1989, hans enda påpekande var att det var ett finskt får.
Under 2:a världskriget ökade fårhållningen i landet, ullimporten försvårades och militären behövde vita skinn till militärpälsar. Efter kriget ändrades situationen drastiskt, ullpriserna sjönk, behovet av vita skinn likaså, småjordbruk lades ned, entusiasterna från 20-talet försvann, Lantrasklubben avsomnade 1963. Efterfrågan på kött och pälsskinn ökade däremot. Köttklassningen missgynnade lantrasfåren. Lantrasfåren, utom pälsfåren, minskade snabbt i antal. Tyngre köttfår importerades, och från Lantbruksuniversitetet förordades att utnyttja korsningseffekten, och senare treraskorsning, för att förbättra klassningen och för att höja produktiviteten hos köttfåren. Återigen utsattes lantrasfåren för en betydande inkorsning och antalet renrasiga djur sjönk.
Riksstamboken för lantrasfår var gemensam för alla ulltyper men 1935 delades lantrasfåren upp i typerna päls, rya och finull och f.o.m. 1936 fördes de så i stamboken. Pälsfåren började 1971 att föras som en egen ras i stamboken och i kontrollstatistiken. I stamboken slogs nu rya, finull och norsk spelsau ihop till “vit lantras”. Så förblev det till 1978 då utgivningen av stamboken upphörde.
Vid en genomgång av de lantrasfår som fanns i stamboken före 1930 var de flesta djuren färgade, svarta eller olika nyanser av grått, endast 21% var vita. När de grå pälsfåren 1971 började att föras som egen ras var de färgade fåren bortavlade hos övriga lantrasfår, de slogs, som ovan sagts, samman till vit lantras. Förutom hos pälsfåren hade, sedan många år, färg varit oönskad och lantbrukskonsulenterna ansåg fortfarande in på 70-talet att färgade djur inte fick förekomma i lantrasbesättningarna. Färggenerna kunde dock inte konsulenterna göra något åt, de fanns kvar hos alla vita djur och färgade lamm dök då och då upp. Vissa besättningsägare trotsade konsulenterna och behöll de färgade djuren och så småningom, när intresset för renrasiga lantrasdjur åter tog fart, byggdes färgade besättningar upp. Dessa bestod till en början av svarta djur men efter hand dök också enstaka bruna besättningar upp.
I det uppbyggnadsskede som nu följde vände man sig åter till Finland. Framför allt hos de bruna kom finlandsimporten att utgöra en stor andel. Bruna finullsfår importerades på 80-talet dels från Åland, dels i ett par omgångar från Finland. Avkommorna såldes runtom i landet. På 90-talet gjordes ytterligare bruna importer, fr. a. av baggar, både från Finland och från Danmark. Danmarksimporterna härstammade även de från Finland.
På grund av svårigheter att få fram renrasiga livdjur bildades 1988, med Kjerstin Jonsson, Marilyn Sundqvist och Kjell Andersson som initiativtagare, Svenska Finullsföreningen.
I skrivelse 1995-06-21 meddelade Jordbruksverket Svenska Finullsföreningen att man upptagit Svensk Finull som ras i förteckningen över svenska husdjursraser. I europeiskt perspektiv betraktades dock rasen fortfarande som finsk och ej utrotningshotad.
Vid en genomgång i föreningen av antalet renrasiga finullstackor med fullständig här-stamning, och som betäcktes med renrasig bagge, 1996, fann man 881 vita, 138 svarta och 24 bruna. Man kunde också påvisa klara skillnader mellan de svenska finullsfåren och de finska. Trots ett stort finskt inslag hade de svenska fåren behållit sin finfibriga, homogena ull med liten skillnad mellan primära och sekundära fibrer och praktiskt taget inget inslag av märghår. Den finska finullsrasen var betydligt mindre homogen med en genomsnittligt grövre ull och stor skillnad mellan primärer och sekundärer. Märghaltiga fibrer var också vanligt förekommande. Finullstypen av svensk lantras hade förts separat i Riksstamboken i över 50 år och denna tydliga skillnad visade att det svenska finullsfåret, trots den finska importen, inte förändrats genetiskt i någon betydande utsträckning. Med anledning av detta förtecknade Jordbruksverket från och med 1997 Svensk Finull dels som en svensk fårras och dels som en utrotningshotad fårras och man föreslog i miljöutredningen 1997 att rasen från och med 1998 berättigade till miljöstöd. Den internationella beteckningen för rasen blev Swedish Finewool.
Jordbruksverkets slutsats om eventuell genetisk påverkan av finlandsimporten äger sin riktighet om rasen som helhet men kan ifrågasättas om de bruna djuren. Hos svensk finull skall huvudet vara ullfritt men hos de bruna är ull i pannan vanligt förekommande, något som är godkänt som rastypisk egenskap i Finland. Ullen hos de bruna är genomsnittligt inte av samma klass som hos de vita och svarta. Med stor sannolikhet har också en ny färggen införts med importen. Den dominanta allelen i E‑locus, Dominant black, har inte ansetts finnas hos svenska lantraser men uppgifter från exporterande uppfödare, köpare och inte minst utfallet i färgkorsningar i svenska besättningar talar starkt för att genen införts.
Från slutet av 1990-talet ökade finullsaveln stadigt fram till och med 2008 då den totala populationen i renrasig avel var 5195 djur, 4803 tackor och 392 baggar. Ett trendbrott inträffade 2009 och populationen har sedan dess successivt minskat och var 2012 totalt 3629 djur, 3334 tackor och 295 baggar. Antalet djur i korsningsavel har varit relativt konstant och har utgjort c:a 25% av totalantalet.
Skrivet av Leif-Åke Åkesson 2013-06-26
Källor
Sven Kjellberg: Ull och Ylle
Hilda Tillqvist o. Lars Wålstedt: Yllevävar
Erik Sjödin: Får
Erik Sjödin: Yttrande angående finullsfåret inom svensk lantras
Håkan Hallander: Svenska Lantraser
Föreningen Gutefåret: Svensk får- och ullhistoria
Alan Waller: De svenska finullsfåren ur genbankssynpunkt
Jordbruksverket: Finullsfåret som hotad ras 35–2141/95
Jordbruksverket: Finullsfåret — en hotad husdjursras 36–2141/97
Kjerstin Jonsson: Handbok 2000 för Finullsfårägare
Kjerstin Jonsson: Finullsfåret 2/2009
Marilyn Sundqvist: Finullsfåret 1/2009
Gunvor Lundqvist: Personligt meddelande
Haffina: Besättningsinformation
Finnsheep: Egenskaper
Zofia Kurowska o. Öje Danell: Färgnedärving och färggeners effekt på produktionsegenskaper hos får
Finn Bertelsen: Finuldfårets farver
Björn Hjernquist: Gutefårens pälsfärger och horn
Josefine Amnesten: Färgnedärvning hos får och färgernas inverkan på hälsa och produktionsegenskaper
Elitlamm: Årsvis statistik 2004 — 2012
