Om finullsfåret

Om fin­ulls­fåret

Fin­ulls­fåret är en sven­sk lantras, vilket innebär att det anpas­sats till vårt kli­mat under lång tid. De tål vin­ter och kyla bra, och lam­men väx­er till sig på enbart bete — i regel behöver de inget extra kraft­foder för att bli slak­t­mogna under hösten om de fötts på våren. Lam­men väx­er bäst om de får gå på ett rik­tigt bra bete så som val­låter­växt eller lik­nande efter att man skiljt av dem. De vux­na tack­o­r­na är duk­ti­ga på att hit­ta foder i naturen, så de behöver inte gå på en vall utan klarar sig bra på natur- och skogs­beten, och de är även duk­ti­ga på att lära lam­men att beta. Det är rel­a­tivt små tack­or (vux­en­vikt ca 50–70 kg) vilket gör att de inte kräver så myck­et (vinter)foder, och det blir ofta mån­ga ungar per tac­ka, snit­tet lig­ger på ca 2,7 ungar, vilket innebär att det blir hög köt­tavkast­ning per tac­ka och kilo foder. Lam­men blir naturligtvis inte lika storvux­na som de klas­siska köt­trasfåren, men i gengäld blir det ett väldigt väls­makande och fint mar­mor­erat kött.

Det naturli­ga för fin­ulls­fåren är att betäckas på hösten och lam­ma på våren, då får tack­o­r­na beta färskt frodigt gräs när de pre­cis har lam­mat och både lamm och mam­mor behöver myck­et mat. Då väx­er ungar­na bra på bara mod­er­smjölk (de har väldigt hög mjölkpro­duk­tion efter­som de får så mån­ga ungar) och bete. En egen­skap som fin­ulls­fåren har är dock att de kan bli dräk­ti­ga året runt, så man kan väl­ja att ha betäck­n­ing och lamn­ing när det pas­sar ens egna önskningar. Möjli­gen kan det­ta ans­es vara en nack­del jäm­fört med andra lantraser som bör­jar brun­sta först under hösten och där­för kan gå med bagge under hela året utan att det blir lamm när som helst. Men å andra sidan, när man själv styr över när man släp­per in baggen till tack­o­r­na vet man ju när lamnin­gen blir.

Fin­ulls­fåret kän­neteck­nas av att de får mån­ga ungar och att de är fan­tastiska mödrar. Det är inte alldeleds ovan­ligt att de får fyra-fem sty­ck­en i en kull. Mån­ga tyck­er att det är en viss tjus­ning i det, att mam­mor­na klarar av att hål­la ord­ning på och tar hand om alla ungar­na så bra, medan andra tyck­er att det ofta blir prob­lem, lam­man­talet är den kanske van­li­gaste kri­tiken mot fin­ulls­fåren. Det kan bli en del krån­gel vid lamnin­gen och där­för behövs lite extra vakt under lamn­ingsti­den och man kan behö­va stödutfodra/nappa de ungar som är minst i kullen om de är mån­ga. Man bör ock­så tän­ka på att ge det bäs­ta grov­fo­dret (högs­ta näringsin­nehål­let) under hög­dräk­tigheten och digivningsperioden.

Det är ett väldigt trevligt och socialt djur, de är per­son­li­ga och man lär snabbt kän­na de oli­ka indi­vider­na. De är nyfik­na av sig och kom­mer gär­na fram och häl­sar och tit­tar intresser­at på medan man arbe­tar med något i stal­let. Deras rel­a­tivt lugna humör i kom­bi­na­tion med att de är så lät­ta att få tama gör dem väldigt lättsköt­ta — de springer inte iväg och blir oroli­ga för min­s­ta lilla.

Som kanske hörs av nam­net är det en utpräglad ull-ras. De har en glan­sig, finkrusig och väldigt mjuk ull som är härlig att ha i plagg nära huden utan att den sticks. Ull som inkom­stkäl­la är på fram­marsch i Sverige idag, det finns flera nys­tar­tade min­dre spin­ner­ier (och även ett antal gam­la) som köper in ull – och just fin­ullen brukar vara den man får högst ersät­tning för. Ullen är ock­så fan­tastiskt till hantverk, både att spin­na och tova av. Såk­lart blir även skin­nen under­bart mju­ka, de är per­fek­ta att ha som baby-skinn, men pas­sar även till att ha i sof­fan eller att sy av.