Rasens historik

Vita fin­ull­stack­or foto: Sofia Bayard

Fin­ulls­fårets his­to­ria — rasen Sven­sk Finull

Fin­ulls­fårets his­to­ria som egen ras är av sent datum, ända in på 1970-talet betrak­tades de sven­s­ka lantrasfåren som en ras. Fin­ulls­fårets his­to­ria blir där­för, till störs­ta delen, de sven­s­ka lantrasfårens gemen­sam­ma historia.

Fram till bör­jan av 1500-talet var oli­ka typer av lantrasfår de enda som förekom i lan­det. De hade med stor san­no­likhet gemen­samt ursprung i det som kom­mit att kallas det nordeu­ro-peiska kortsvans­fåret. Dessa får hade varierande ull­typer bestående av dels fin­fib­rig bot­tenull, dels grov täck­ull. Den­na ull  till­go­dosåg all­mo­gens behov av mat­tor och plä­dar och av vad­mal till slit­star­ka vardagskläder. Finare kläde, som efter­frå­gades av de högre stån­den, bl.a. som betal­ningsmedel, kunde inte pro­duc­eras av den inhem­s­ka ullen. Gus­tav Vasa beor­drade då import  av “rumpe­får”, med vilket han avsåg långsvansade tys­ka och engel­s­ka får med fin­fib­rig ull . Nu inled­des en import av fin­ul­li­ga får , som med varierande inten­sitet skulle pågå i över 300 år. Myn­digheter­nas avsikt, att utro­ta “det skadelige swenske fårslaget” miss­ly­ck­ades dock, all­mo­gen behövde sin slit­star­ka ull och den fria grupp­betäck­nin­gen med “spring­gum­sar” omöjlig- gjorde renavel av nya ras­er utan­för de statli­ga fårgår­dar­na, schäferierna.

Den sven­s­ka fårav­eln hade sin störs­ta omfat­tning på 1870-talet med c:a 1,6 miljon­er får. Av flera anled­ningar min­skade nu fårhål­lan­det. Tex­tilin­dus­trins framväxt med­förde en omfat­tande import av bil­lig ull och inte minst av bomull. Mejeriverk­samheten fick, efter Pas­teurs upp­täckt av värme­be­han­dlin­gens bety­delse för håll­barheten hos mejeripro­duk­ter, ett kraftigt uppsv­ing och mån­ga får byttes ut mot kor. 1914 fanns i lan­det c:a 600.000 får, mån­ga upp­b­landade med impor­traser­na. Någor­lun­da opåverkade lantrasfår fanns efter 1:a värld­skriget  bara på Got­land, i Bohus­län och från Värm­land genom Dalar­na upp mot södra Lappland.

Redan under kriget återup­pväck­tes intres­set för lantra­sullen. Axel Nils­son, chef på Rhös­ka Kon­st­slöjd­muséet i Göte­borg, hade observer­at att den lyster som fanns i gam­la rya- och flos­samat­tor inte fanns i den samti­da ullen. Han fick 1915 tips av Emma Zorn om en ursprung­lig lantras­besät­tning i Skat­tungs­byn. 15 djur av den­na besät­tning inköptes och plac­er­ades hos land­shövdinge­frun Maria Mannheimer på Nedre Tjös­telseröd i Bohus­län. Sam­tidigt fanns i Dala-Flo­da ingen­jör Lennart Wål­st­edt med ett brin­nande intresse för får och ull­hanter­ing. Han såg i dessa, nyup­p­täck­ta, ursprung­li­ga lantrasfår det grund­ma­te­r­i­al han behövde för att utveck­la sina idéer och han cyk­lade runt i Dalar­na och köpte lämpli­ga får till sin lantras­besät­tning. Han och Maria Mannheimer tog 1920 ini­tia­tivet till Lantrasklubben som bil­dades 1922.  Wål­st­edts intresse var ull och hans mål var att förse det spin­neri han, och sonen Lars, star­tade i Dala-Flo­da med lämplig ull av såväl gobeläng‑, rya- som fin­ull­styp. För att nå målet provade han oli­ka korsningar och från 1925 till 1939 hade han i sin lantras-besät­tning kor­sat in leices­ter, spel­sau, karakul, fin­sk fin­ull och gotländ­s­ka päls­får. Han räd­dade själv ingen ras men det garn han pro­duc­er­ade blev ett begrepp inom hem­slöj­den och hans spin­ner­iverk­samhet, hans ullkun­nande och hans entu­si­asm fick en enorm bety­delse för lantrasfårets vida­re­ex­is­tens och till vars räddning han därigenom starkt bidrog.

Alla av lantrasens ull­typer utsattes, dock i varierande omfat­tning, för den­na “för­bät­trande” inko­rsning. Inte heller besät­tnin­gen på Tjös­telseröd undg­ick korsningsödet. Fåren av fin­ull­styp kor­sades fr.a. med fin­ul­li­ga får från Fin­land. Det­ta var grun­den till upp­fat­tnin­gen att fin­ulls­fåret hade fin­skt ursprung. Den förs­ta större importen sked­de 1938 till Tvil­ligs­ta lant­man­nasko­la i Ånger­man­land. Fler importer sked­de, bl.a. av Erik Sjödin som i sin bok Får, 3:de uppla­gan 1974 fort­farande uppger att fin­ulls­fåret var av fin­skt ursprung. Håkan Hal­lan­der behand­lade inte fin­ulls­fåret i sin bok “Sven­s­ka Lantraser” 1989, hans  enda påpekande var att det var ett fin­skt får.

Under 2:a värld­skriget ökade fårhåll­nin­gen i lan­det, ullimporten försvårades och mil­itären behövde vita skinn till mil­itär­päl­sar. Efter kriget ändrades sit­u­a­tio­nen drastiskt, ull­pris­er­na sjönk, behovet av vita skinn likaså, småjord­bruk lades ned, entu­si­aster­na från 20-talet försvann, Lantrasklubben avsom­nade 1963. Efter­frå­gan på kött och pälsskinn ökade däre­mot. Köt­tk­lass­nin­gen miss­g­yn­nade lantrasfåren. Lantrasfåren, utom päls­fåren, min­skade snabbt i antal. Tyn­gre köt­tfår importer­ades, och från Lant­bruk­suni­ver­sitetet föror­dades att utnyt­t­ja korsningsef­fek­ten, och senare trerasko­rsning, för att för­bät­tra klass­nin­gen och för att höja pro­duk­tiviteten hos köt­tfåren. Återi­gen utsattes lantrasfåren för en bety­dande inko­rsning och antalet ren­rasi­ga djur sjönk.

Riksstam­bo­ken för lantrasfår var gemen­sam för alla ull­typer men 1935 delades lantrasfåren upp i type­r­na päls, rya och fin­ull och f.o.m. 1936 fördes de så i stam­bo­ken. Päls­fåren bör­jade 1971 att föras som en egen ras i stam­bo­ken och i kon­troll­sta­tis­tiken. I stam­bo­ken slogs nu rya, fin­ull och norsk spel­sau ihop till “vit lantras”. Så för­blev det till 1978 då utgivnin­gen av stam­bo­ken upphörde.

Vid en genomgång av de lantrasfår som fanns i stam­bo­ken före 1930 var de fles­ta djuren fär­gade, svar­ta eller oli­ka nyanser av grått, endast 21% var vita. När de grå päls­fåren 1971 bör­jade att föras som egen ras var de fär­gade fåren bor­tavlade hos övri­ga lantrasfår, de slogs, som ovan sagts, sam­man till vit lantras. Föru­tom hos päls­fåren hade, sedan mån­ga år, färg var­it oön­skad och lant­bruk­skon­sulen­ter­na ansåg fort­farande in på 70-talet att fär­gade djur inte fick förekom­ma i lantras­besät­tningar­na. Färggen­er­na kunde dock inte kon­sulen­ter­na göra något åt, de fanns kvar hos alla vita djur och fär­gade lamm dök då och då upp. Vis­sa besät­tningsä­gare trot­sade kon­sulen­ter­na och behöll de fär­gade djuren och så småningom, när intres­set för ren­rasi­ga lantras­d­jur åter tog fart, byg­gdes fär­gade besät­tningar upp. Dessa bestod till en bör­jan av svar­ta djur men efter hand dök ock­så ensta­ka bruna besät­tningar upp.

I det upp­byg­gnadsskede som nu följde vände man sig åter till Fin­land. Fram­för allt hos de bruna kom fin­land­sim­porten att utgöra en stor andel. Bruna fin­ulls­får importer­ades på 80-talet dels från Åland, dels i ett par omgån­gar från Fin­land. Avkom­mor­na såldes run­tom i lan­det. På 90-talet gjordes ytterli­gare bruna importer, fr. a. av bag­gar, både från Fin­land och från Dan­mark. Dan­mark­sim­porter­na härstam­made även de  från Finland.

På grund av svårigheter att få fram ren­rasi­ga livd­jur bil­dades 1988, med  Kjer­stin Jon­s­son, Mar­i­lyn Sundqvist och Kjell Ander­s­son som ini­tia­tiv­ta­gare, Sven­s­ka Finullsföreningen.

I skriv­else 1995-06-21 med­de­lade Jord­bruksver­ket Sven­s­ka Fin­ulls­förenin­gen att man upp­tag­it Sven­sk Fin­ull som ras i förteck­nin­gen över sven­s­ka hus­d­jursras­er. I europeiskt per­spek­tiv betrak­tades dock rasen fort­farande som fin­sk och ej utrotningshotad.

Vid en genomgång i förenin­gen av antalet ren­rasi­ga fin­ull­stack­or med full­ständig här-stamn­ing, och som betäck­tes med ren­rasig bagge, 1996, fann man 881 vita, 138 svar­ta och 24 bruna. Man kunde ock­så påvisa klara skill­nad­er mel­lan de sven­s­ka fin­ulls­fåren och de fin­s­ka. Trots ett stort fin­skt inslag hade de sven­s­ka fåren behål­lit sin fin­fib­ri­ga, homoge­na ull med liten skill­nad mel­lan primära och sekundära fibr­er och prak­tiskt taget inget inslag av märghår. Den fin­s­ka fin­ull­srasen var bety­dligt min­dre homogen med en genom­snit­tligt grövre ull och stor skill­nad mel­lan primär­er och sekundär­er. Märghalti­ga fibr­er var ock­så van­ligt förekom­mande.  Fin­ull­stypen av sven­sk lantras hade förts sep­a­rat i Riksstam­bo­ken i över 50 år och den­na tydli­ga skill­nad visade att det sven­s­ka fin­ulls­fåret, trots den fin­s­ka importen, inte förän­drats genetiskt i någon bety­dande utsträck­n­ing. Med anled­ning av det­ta förteck­nade Jord­bruksver­ket från och med 1997 Sven­sk Fin­ull dels som en sven­sk får­ras och dels som en utrot­ning­shotad får­ras och man föres­log i miljöutred­nin­gen 1997 att rasen från och med 1998 berät­ti­gade till miljöstöd. Den inter­na­tionel­la beteck­nin­gen för rasen blev Swedish Finewool.

Jord­bruksver­kets slut­sats om eventuell genetisk påverkan av fin­land­sim­porten äger sin rik­tighet om rasen som hel­het men kan ifrå­gasät­tas om de bruna djuren. Hos sven­sk fin­ull skall huvudet vara ull­fritt men hos de bruna är ull i pan­nan van­ligt förekom­mande, något som är god­känt som rastypisk egen­skap i Fin­land. Ullen hos de bruna är genom­snit­tligt inte av sam­ma klass som hos de vita och svar­ta. Med stor san­no­likhet har ock­så en ny färggen införts med importen. Den dom­i­nan­ta alle­len i E‑locus, Dom­i­nant black, har inte ansetts finnas hos sven­s­ka lantraser men uppgifter från exporterande uppfö­dare, köpare och inte minst utfal­l­et i färgko­rsningar i sven­s­ka besät­tningar talar starkt för att genen införts.

Från slutet av 1990-talet ökade fin­ull­saveln stadigt fram till och med 2008 då den tota­la pop­u­la­tio­nen i ren­rasig avel var 5195 djur, 4803 tack­or och 392 bag­gar. Ett trend­brott inträf­fade 2009 och pop­u­la­tio­nen har sedan dess suc­ces­sivt min­skat och var 2012 totalt 3629 djur, 3334 tack­or och 295 bag­gar. Antalet djur i korsningsav­el har var­it rel­a­tivt kon­stant och har utgjort c:a 25% av totalantalet.

Käl­lor:

Sven Kjell­berg: Ull och Ylle

Hil­da Tillqvist o. Lars Wål­st­edt: Yllevävar

Erik Sjödin: Får

Erik Sjödin: Yttrande angående fin­ulls­fåret inom sven­sk lantras

Håkan Hal­lan­der: Sven­s­ka Lantraser

Förenin­gen Gute­fåret: Sven­sk får- och ullhistoria

Alan Waller: De sven­s­ka fin­ulls­fåren ur genbankssynpunkt

Jord­bruksver­ket: Fin­ulls­fåret som hotad ras 35–2141/95

Jord­bruksver­ket: Fin­ulls­fåret — en hotad hus­d­jursras 36–2141/97

Kjer­stin Jon­s­son: Hand­bok 2000 för Finullsfårägare

Kjer­stin Jon­s­son: Fin­ulls­fåret 2/2009

Mar­i­lyn Sundqvist: Fin­ulls­fåret 1/2009

Gun­vor Lundqvist: Per­son­ligt meddelande

Haf­fi­na: Besättningsinformation

Finnsheep: Egen­skaper

Zofia Kurows­ka o. Öje Danell: Färgnedärv­ing och färggen­ers effekt på pro­duk­tion­segen­skaper hos får

Finn Ber­telsen: Fin­uld­fårets farver

Björn Hjern­quist: Gute­fårens päls­färg­er och horn

Jose­fine Amnesten: Färgnedärvn­ing hos får och färg­er­nas inverkan på häl­sa och produktionsegenskaper

Elit­lamm: Årsvis sta­tis­tik 2004 — 2012

2013-06-26

Leif-Åke Åkesson